Tankar :: Rätt Visa Är Att Dela På Allt
	Med vårt första försök med total digital produktion, bandspelare hade bytts mot datorer och kassetter mot cd, var tanken att vi verkligen skulle visa att vi inte bara var skrammel och oväsen utan att vi också kunde låta riktigt jävla bra om vi bara ville. Jag vågar inte säga om det var det att vi glömde vad vi ville eller att vi helt enkelt inte kunde låta bra som gjorde att det blev som det blev. Jag menar inte att Rätt Visa är en dålig skiva, men resultatet blev inte vad vi hade väntat oss. Datorn vi använde oss av var givetvis uråldrig och orkade inte med all ljudinformation som skulle behandlas. Detta resulterade i att de olika ljudspåren började ändra tempo, och givetvis ändrades inte tempot likadant på alla spår. En del gick snabbare och andra tappade fart. Till slut fick vi så gott det var möjligt klippa upp dom olika spåren i mindre bitar och försöka pussla ihop så gott det gick. Vid ett par tillfällen kommer nån av gitarrerna i baktakt, ofrivilligt men ändå bra på ett lite charmigt sätt. Problem två var att ljudsystemet vi mixade på hade vi förstås, lata som vi är, inte kalibrerat, så när alla låtar efter mycket om och men var färdigmixade lät det inte alls som vi tänkt oss på andra system. Vi fick tvinga Mixerlarne att i smyg gå in i den studio han praktiserade i och försöka snygga till det, krispa till det, som han själv sa. Men man lär ju av misstagen som dom obotligt optimistiska säger. Överlag tycker jag dock inte att det är helt åt helvete. Det skulle i vilket fall som helst vara ett nytt Tjernobyl, vi var tvungna att förändra oss på nåt sätt. Rent lyrikmässigt håller jag nog, vid denna tidpunkt, Rätt Visa som en av våra bästa utgåvor, i klass med Porschedrömmar. Särskilt gillar jag dom snytingar vi levererar som kanske inte framgår klart enbart vid lyssning, utan först när man läser med i textbladet. Angående skivans titel anser jag den vara nåt av det snyggaste i svensk pophistoria (hoho, blygsam, jag?). Att vi några veckor efter utsläppet blev uppsprungna av hårdrocksbengt som skulle poängtera att vi hade särskrivit på omslaget gjorde ju inte saken sämre. Kuriosa: - "I svartvitt i en fånig helgbilaga" är förutom den uppenbara kopplingen till meningslösa nöjestidningarnas vimmelavdelningar en smocka åt mej själv och min förmåga att från att först stenvägrat att ställa upp på dylikt trams helgen efter återfinna mej själv på bild i vimmelsammanhang. Alltid med olika namn dessutom. - Det var under slutskedet av skivans färdigställande jag lärde mej dricka kaffe. Denna dryck som jag tidigare skytt som pesten var det enda som kunde hålla mej igång när jag ensam fick sitta nätterna igenom och klippa och vika omslag, samtidigt som jag var mitt uppe i ett intensivt läge i min studiesituation. Staaff tyckte att när jag väl tagit det steget kunde jag börja odla skägg också. - Gunnars omdöme om skivan var att "det var bra men jag lyssnar vanligtvis inte på sån här hårdrock". - Phias omdöme var "det var för mycket plinkplånk". - Den skribent i en av lokaltidningarna som skrev att "det politiskt korrekta bandet Tjernobyl Dödar har släppt en skiva" har jag tydligen hotat med stryk på krogen. Han försvarade sej dock med att han bara skrivit så för att han inte haft tid att lyssna på skivan, och då lät jag saken bero. Det var nog bäst så, även om han nog är lika mesig och snäll som jag, så är han ändå sisådär fyra meter längre. dahlgren 031106