Tankar :: Ingen Vill Dansa
	Det allra första vi gjorde. Vi brukade samlas i Staaffs föräldrars lägenhet och sitta i kallingarna, dricka rödvin och planera vår framtida stora karriär. Björn skrev låtar och jag lallade med, och vi bråkade om mixningen av gitarrerna. Gitarr kunde vi för övrigt inte spela, men vi fuskade och körde det genom roliga distar så det lät ganska hyggligt ändå. Den här inspelningen gjorde vi under en av dessa sessioner. Vi hade inte planerat att spel ain nånting överhuvudtaget egentligen, men nån gång på fyllan hade vi attackerat Storsjöyrans ledning med att det var värdelöst med storslagen lokal musik och att vi därför borde få spela, och vi blev då ombedda att lämna in en demo. Så vi plockade av det lilla vi hade och panikskrev en del och gjorde nån cover också. Sen satt vi där i kallingarna i Björns säng och gastade. Dom tre egna låtar vi bidrog med (personligen anser vi förvisso att även dom två andra låtarna är så speciella att dom egentligen förlorar sin coverstatus, men det är en annan sak) har följt oss genom åren och är dom låtar som bäst går hem hos dom dumbommar som envisas med att lyssna på oss. Kanske för att det är dessa tre låtar som bär mest av den barnsliga förtjusning inför musicerandet vi gjorde till vår grej där i början. Vi hade innan denna inspelning faktiskt aldrig testat våra låtar med riktiga gitarrer. Istället hade vi envisats med att bara göra midi-delen av låtarna och sen leta upp nån bandspelare och köra på högsta volym och greppa luftgitarrerna och leva sej in i hur det är att vara världens största band. Helena och jag är den absoluta favoriten eftersom den innehöll det klassikska TD-konceptet vinpaus, det tog ju faktiskt hårt på krafterna att sprinag runt ett helt hus med luftgitarren i högtsa hugg, så en planerad paus för vindrickande var både kropplsigt efterlängtad och visuellt gångbart i fall vi nån gång skulle spela live. Låten har förstås senare spelats live, men då har vi upptäckt att pausen är för kort för att vi ens ska kunna hinna släppa greppet om gitarrerna och korka upp. Versionen av Tanten i kiosken är den tuffaste vi nånsin gjort, på första tagningen klaffade allt och trots att det bara var en gitarr var den maffig utav bara helvete. Det är sånt där man bara kan drömma om att lyckas återskapa. Kassetten, det orginal vi hade, lämnades bort, och förstördes i en brand. Branden var med största sannolikeht inte orsaken till att vi aldrig fick den där spelningen, men vi grämer oss än idag över hur dumt det var att lämna bort ett orginal. dahlgren 050917