MARKUS ÖRONINFLAMMATION
Ja, vad vet vi här i världen. Ena dan ska man till att släppa en skiva, och andra dan ligger man med blödande öron och varande ögon. Det finns bara ett ord som beskriver detta. ÖRONINFLAMMATION. Sist jag hade det var 2001 och då lyckades jag spela in en stor del av PROJECT 2:16-skivan. Hur tusan det nu gick till. Nu orkar jag knappt höra knappandet på tangentbordet. Jag borde sitta och mastra TIME TO LEAVE nu och förbereda ett releaseparty. Men... Näe. Har man feber så har man. Då orkar man inte. Ojojoj. Öroninflammation får man när örontrumpeten har tryckts ihop av nån förkylning. Då blir det en bra miljö för illasinnade bakterier innanför trumhinnan. Bakterierna lever rövare därinne och blir så många att det blir för trångt. Då börjar trumhinnan värka sönder för att släppa ut helvetet. Blod och var läcker ut, och det gör inihälsingland så ont. Vissa har en benägenhet att få detta ofta, andra nästan aldrig. Jag får det jämt. Öronbarn, säger läkarna och andra jag känner. Jag har haft det tusen gånger. Minst. Man kan stävja hela detta förlopp genom att tryckutjämna så att trumpetfan inte sväller igen. Man håller för näsan och försöker blåsa ut ändå. Gissa om jag låg och blåste när jag kände symptomen komma krypande i örat. Det hjälpte inte. Det var för sent. Ajajaj. Då är det bara att äta värktabletter och hoppas att kudden inte blir allt för blodig. Ja och sen är det här med sjukvården ett kapitel för sej. Nu kan man inte åka in till hälsocentralen när man blivit sjuk. Förr var det ju bara att åka dit så fanns det nån som kunde hjälpa en. Men nu är det ju inte riktigt så lätt längre. Läkarna är för få eller vad det nu handlar om, man måste nämligen ringa och beställa tid först. Annars tar dom inte emot en. Okej, tänkte jag, då får jag väl ringa då. Med mobiltelefonen i högsta hugg satt jag och inväntade att telefonmottagningen skulle öppna klockan åtta. Till saken hör att jag inte har nån vanlig telefon. Bara en mobil med kontantkort. Klockan blev åtta och jag ringde. Välkommen, sa en inspelad dam. Vänta, sa hon sen. Och jag väntade. Från och med just klockan åtta, då telefonmottagningen börjar, kostar mobilsamtal sex kronor i minuten. Men det får väl göra det då, jag måste ju få hjälp med mitt öra. Man måste ha penicillin. Så fort som möjligt så man blir frisk nån gång. Det gör ju ont också förstår ni. Jag satt en minut. Jag satt två. Tanten, den inspelade, sa: Vänta. Jag väntade. Fem minuter. Tio minuter. Vad tusan nu tar kortet slut snart tänkte jag. Jag hade 90 kronor kvar. Tuuuuut! En signal höll på att skrämma livet ur mej. Ni förstår alla vad som hänt. En tant, inspelad, kanske syster till den första damen som tjatade om att jag skulle vänta, meddelade: Ditt kontantkort är tomt. Eftersom jag inte sovit under natten och hade ont kändes allt mycket jobbigt. Jag snöt mej och gick och tjurade i sängen. Till slut hade jag i alla fall lyckats ordna skjuts ner till hälsocentralen. Där togs jag emot med skepsis. Receptionisten spände ögonen i mej och sa att jag skulle ringa och beställa tid. Hon kunde inte göra nåt. Men, sa jag, jag har ingen vanlig telefon, bara en mobil och er telefonkö slök alla pengar. Vad ska jag göra? Det var ju ett oförutsett problem för receptionisten så hon kallade på förstärkning. Sköterskor och andra kom och konfererade och beslöt att vara snälla och ge mej en tid. Jag tackade och tog emot medan dom flera gånger påpekade att så här fick det egentligen inte gå till, dom var snälla för dom fick inte göra så, man MÅSTE RINGA för att beställa tid. Nåja. Jag fick min tid, mitt penicillin, och nu sitter jag här och väntar på att bli frisk. Alla ljud skräller i örat och jag som har en skiva att mastra. Jag och Anders har ju lovat att släppa skivan i augusti 2003. Vi skulle visst äta upp våra hattar om det inte blev så. Nu tvivlar jag på att det blir så. Det är väl bara att leta fram hattarna antar jag. Eller? Mirakel har skett förr.
Markus, 2003-08-26
|