MARKUS SVAMLAR OM REPLOKALEN.
Det är så långt att gå till vår replokal. Jag har ingen bil. Har knappt råd att åka buss. Ja, ibland kan det vara tjorvigt att vara musiker. Hemma kan man ju inte lira då blir väl grannarna galna. Fast jag har nog spelat en hel del hemma ändå. I lägenheten under mej har det bott tre olika uppsättningar människor på kort tid. Men dom får väl säga till om det låter för mycket. Men jag tror inte det. Jag brukar hålla mej så tyst så tyst. Det är därför sången låter så knepig på Project 2:16 skivan. Jag var ju tvungen att vara lite dämpad när jag satt där mitt i natten och spelade in sång. Sen hade jag öroninflammation då jag gjorde den också, men det är en annan historia. Det är alltså långt till replokalen. Och så måste jag släpa med mej gitarren varje gång också. Ett evigt bärande fram och tillbaka. Sist vi var ute glömde jag distpedalen, och sen har jag inte haft möjlighet att hämta den. Så fort jag är ledig jobbar jag med en liten film som tar stor tid. Det är ju roligt det också, men man får tydligen inte ha för roligt. Man får max göra en rolig sak samtidigt verkar det som. Och då måste jag alltså välja bort att spela på ett tag. Så vill folk tydligen att det ska vara här i världen. Annars skulle dom ha gjort nåt åt det här systemet för länge sen. Hur långt det är till replokalen vet jag inte. Det tar drygt 50 minuter att gå enkel riktning. Men då är det rask marsch som gäller. Har man nån som inte är van kan det ta hur länge som helst. Eller om det har förtärts för mycket maltdryck, då tenderar det att dra ut på tiden också. Om man då får en bra idé och vill gå och testa den så hinner man glömma den innan man ens har hunnit gå förbi Tugget. Kanske handlar man då nån dricka på OK och går hem igen. Eller så kommer man fram andfådd och svettig av uppförsbacken bara för att upptäcka att man glömt nycklarna. Det känns som hundra mil. Vi vill flytta. Ge oss en ny replokal! SLUT. Markus 2002-02-28.
|