Plaza/GIII, Östersund, 5/10 2007

Vi halkade in på den här spelningen ungefär två veckor före den ägde rum. Tretti minuter efter att den var bekräftad backade vår trummis Rhudorff ur. Han hade jobb annorstädes.
Vi plockade in emo-Emil från Ana Barata och körde på hårt som fan för att han skulle lära sej låtarna. Sista veckan drogs vi med sjukdomar. Emil med förkylning och jag och Laban med bihåleinflammation. Själv klarade jag mej igenom det hela genom att gå på ohälsosamma mängder av magnecyl, halstabletter och slemlösande. Laban har gått på mer vetenskaplig kur.

Klockan nio kvällen före spelning började vi ana att vi stod utan bassist. Helt plötsligt hade jag några timmar på mej att lära mej hur en bas fungerar, och hur vi skulle kunna fungera som en trio. Dagen efter vid 10-11 tiden fick vi bekräftat från Laban att vi faktiskt var en trio.
Vi dök upp på plats i god tid, och blev beordrad av ljudtekniker att börja rigga grejer, trumset och mickar och hela fitthelvetet. Sen fick vi tre minuter soundcheck, vilket i sej inte stör mej, men hade jag vetat det innan hade jag kommit femtisju minuter senare. Jag gillar inte att behöva rigga när mitt jobb är att agera förband på 20 minuter. Kalla mej gammal och gnällig om ni vill.

Vi skippade förfesten vi blev inbjudna på och for ut på Frösön och åt pizza och öl, efter att ha hämtat extra kablar i replokalen.
Sen satt vi och surade framför reklamteve och kände oss riktigt jävla gubbiga. Sistaminuten-sms om saker vi måste fixa gjorde inte saken bättre.
Vi dök upp på plats, kollade att det lät ur grejerna och väntade på att få spela. Ingen informerade oss om vad vi skulle göra. När Sista Skriket kom fram och undrade när vi skulle gå på gick vi direkt upp på scen och genomförde en riktigt skön skramlig jävla punkspelning. Adjöss till finkultur och småborgerliga sossepunksspelningar för gamla kärringar och menlösa personer. Full energi från början till slut. Bra stöd från publik och dom som tyckte det lät jävel kan dra åt helvete. Responsen från dom som var framme vid scenen och röjde är värt tusen ggr mer än trötta ljudteknikerwannabes och schlagermedelklassare.
Vi fick uppskattande ord från Ohlsson har semester som jämförde vår inledning med gamla Asta. Det är bara att buga och ta emot.

Våra nya fina tröjor glömde vi helt bort att sälja.
Vi kollade på dom två band som lirade efter oss, men efter Ohlsson har semester tog tröttheten ut sin rätt och vi for hem. Jag antar att ni kommer kunna läsa om alla tre band, Sista Skriket, Ohlsson har semester, och Varnagel på Finezine så småningom. Kanske även om oss?

2007-10-06 /Snuvan

[kolla på bilder från spelningen] ••• [tillbaka till livesektionen]