Det börjar närma sej slutstation för Östersunds enda band. Vi startade som ett gäng gubbar med för lite självinsikt och för lite känsla för feeling, och det är där vi också slutar. Första kruxet för ett gäng gamla gubbar som lirade bluesbaserad punkrock? Att överhuvudtaget få spela i en stad där man aldrig fått spela om man inte knullat rätt människor. Och tro oss, är det nåt gatubarn som oss är bra på så är det att knulla fel människor. Ja men va fan, gör det själv då. Det var ju sånt där man sa på den tiden det begav sej, medan man fortfarande satt med kuken intryckt i rätt människors gommar. Dags att prova om det stämmer i verkligheten också? Så vi gör det dummaste vi kan komma på, vi ringer bibblan och frågar om vi får lira där efter att personalen gått hem på fredag kväll, ge oss en nyckel så fixar vi det här. Vi tänker släppa in folk helt gratis och vi tänker själva ha fullt upp med att spela så det blir inga vakter och sånt. Och sen sitter man där i replokalen och undrar vad det var för jävla dåre som accepterade ett sånt förslag. Och går det för lätt får man hitta på nåt annat. Vad händer om man ringer upp det kulturigaste av det kulturigaste i stan och ber att få spela där? Vilken grym dröm, att få skrämma livet ur gamla pensionärer och menlösa kulturkoftor. Och lik förbannat, helt plötsligt står vi där på Stocke Titt och apar oss. Och så fortsatte det. Vi lirade för skrämda småbarn på muséet med överhogdalsbonaden som backdrop, och vi gjorde Stocke Titt ett par miljarder gånger. Vi blev utskällda av nazister på La Bomba. Vi sket i att utforska övriga närområdet utan drog till Norge istället. Hur fel vi än gjorde blev det rätt. Men ska sanningen fram så är vi bara sura gamla gubbar. Vi är sura för att vi aldrig fick lira live med dom andra band vi hade på 90-talet. Vi är sura för att vi inte fattar om det är vi som driver med kulturkoftorna eller om det är dom som driver med oss. Vi blev sura när vi kom på utsatt tid till GIII och ingen var där förutom en krogägare som skällde ut oss för att vi inte riggade upp grejer som vi inte hade att göra med. Vi blev så pass sura att vi sket i utlovad förfest utan drog hem och drack kaffe och kollade på Simpsons innan vi dök upp fem minuter före utsatt tid och gick in och slaktade stället, en man kort. Vi är sura på varandra för att vi spelar fel och blir för fulla eller har för fula shorts. Framför allt är vi riktigt sura på att den fåniga slogan vi inledde hela spektaklet med - "Östersunds enda band" - visade sej vara sann. Det är inget för oss längre. Vi har spelat live mer intensivt än nåt annat band, vi har öppnat för att det faktiskt går att spela var fan som helst bara man vill, och det behöver inte kosta 200 spänn för ett gäng lokala radhusdödsmetallare. Nu har vi spelat in en skiva och tänker avsluta med ett par spelningar lite här och var, med final i Östersund till sommaren. Men sen får fan nån annan ta över. Var är dagens unga och arga? Orättvisor och förtryck blir inte mindre bara för att ni har fler tevekanaler nu än när vi växte upp, eller för att det står pizza på skolmatsedeln istället för lapskojs, men lik förbannat lyser protesten med sin frånvaro och istället tar arbetarklassen på sej en massa medelklassideal och står och plågar världen med sin gnälliga jävla indiepop. Och i slutändan är det vårt fel, vi har själva låtit sneluggarna ta över. Ni får fan ta er i kragen nu, ungjävlar, och göra nåt åt saken. Annars kanske det är så jävla illa att vi måste komma tillbaka.